Allt detta snack om vikt. Varje dag är det någon som pratar om vikt i ett eller flera sammanhang. Senast idag pratade vi om det på min praktikplats. Om man ska vara patient hos oss får man inte ha ett BMI över 30, helst ska det vara under 25. Det är ganska hårda krav.
Jag var uppe på ett BMI på 29 när jag började med VV men är nu nere på 24 i BMI och då är jag 2 kg från min målvikt. Det är lite skönt att vara tillbaka i den ”normala” sektorn.
Jag såg en reklam i helgen för bikinis, nu kommer jag inte ihåg vilket företag men ändå, och alla var supersmala. Jag har svårt att se mig själv i en bikini när modellen är alldeles för smal, för jag vet att den inte kommer sitta så på mig. Jag kommer aldrig att kunna bli modellsmal utan att utveckla en ätstörning. Jag har funderat ganska mycket på vad det är för budskap som vi vill sända ut egentligen till våra unga och ja, alla oss egentligen.
Smal och glad, men inte för smal och inte för glad. Men inte heller för sur eller för tjock. Lagom! Detta ord som jag älskar att hata. Varför? Om alla människor är lika mycket värda, borde vi då inte älska alla och acceptera alla som de är.
På en operation är inte detta möjligt dock, för att återknyta till praktiken som jag är på, där måste man ha ett visst BMI för att det ska vara medicinskt möjligt att utföra utan så många komplikationer och så vidare.
Men resten av världen behöver väl inte ha en sån skev bild av hur vi ska se ut. Om man mår bra kan man väl få se ut som man vill? Måste någon annan än en själv påpeka att man är tjock och att man kanske borde göra något åt det? Eller om man är för smal så får man höra det? Kan ingen vara nöjd någon gång? Jag har fått höra nu av både nära och främlingar: Nu ska du väl inte gå ner mer, då försvinner du ju.
Jag har lust att säga: F U! Det har inte du med att göra. Om du är så orolig kan du väl istället fråga hur jag mår eller hur det går med allt… eller?
Jag börjar bli nöjd. Det ska bara tränas lite till så att jag kan forma mig som jag vill. Sen ska jag gå för jämnvikt och stanna där 🙂