Det kanske inte låter så mycket med 75,7 kg. Men jag är 160 cm lång och jag har alltid sett mig som stor. Aldrig att jag känt mig smal, vilket är konstigt för fram tills att jag fyllde 21 så vägde jag runt 52-57 kg. Det var när jag blev sambo som allt rasade. Ett dåligt förhållande och jag tröståt hela tiden. Vi lagade aldrig mat för det var så tråkigt att behöva komma på något nytt varje dag. Så hämtmat var det jämt.
När förhållandet sen gick åt skogen var jag ledsen och mådde skit. Men istället för att äta ordentligt så åt jag chips, min stora last, varje dag. En påse chips om dagen. Lägg också till ångest varje gång jag åt en påse. Då var jag ju tvungen att göra något åt ångesten. Jag cyklade, flera mil om dagen. Jag rasade i vikt. Från mars månad till juli hade jag gått ner 25 kg. Inte på något bra sätt men jag hade gått ner.
Började känna att jag såg bra ut och började trappa ner på milen på cykel. Ökade istället matintag. Gick upp igen. Detta är många år sedan nu men varje gång något är jobbigt så har jag chipsen där som tröst. Så sjukt tröttsamt.
Chips är min största last och nu ska jag bli av med den en gång för alla!