….hela tiden om hur mycket mer jag ska gå ner. Om jag inte ska vara nöjd nu. ”Det finns ju inget kvar av dig längre”.
När ska man bara få höra: Underbart att du klarat gå ner i vikt. Va roligt. Härligt!
När jag vägde mina 79 kg fick jag väl inte höra att jag var tjock direkt men det var ändå vissa blickar och jag såg nästan att de tänkte: ”ska du verkligen äta den där chokladen?”.
Men sen visste jag ju också att jag vägde för mycket och att jag borde tagit tag i det tidigare än vad jag gjorde.
Under min viktresa har flera hört av sig och sagt att jag är duktig. Är det någon sorts sätt att säga: Ja du var tjock innan, bra att du tog tag i det…., eller är det bara min hjärna som spelar mig ett spratt.
Nu när jag är i mål, eller ja…. i mål utåt sett… så säger en del: ”NU ska du INTE gå ner MER”.
Men vem är de att bestämma vad som är rätt för mig. Jag kände när jag gick i mål att jag inte var nöjd. 60 kg är lite för mycket, så jag bestämde mig för att gå ner till 56-57. Där är jag snart. I torsdags visade vågen 58,8. Jag känner att om jag kan gå ner till 56, kan jag börja träna mer och bygga muskler och kanske hamna på 60 kg utan en massa fett.
Men den sista meningen låter ingen mig komma till när jag ska berätta, då ska det avbrytas och säga att 56 kg är alldeles för lite.
Jag är 160 cm lång (kort) och ska enligt ”normen” väga mellan 51-60 kg. Så 56 är ju bara mitten. Enligt ”normen” är jag normalviktig nu. Mitt BMI är på 22-23. Men det viktigaste är väl hur jag känner mig?
Jag vill inte vara den som blir ledsen av att jag har gått ner i vikt, för det var det bästa beslutet som jag tagit. Det som fått mig att må så sjukt bra. Det som får mig att sträva efter nya mål. Det som gjort att jag vågade säga att jag ville ha ett jobb och fick det. Jag har nyy självförtroende och bättre självkänsla, jag känner mig inte längre som den där lilla tjocka tjejen som trodde att hon var snygg i spegeln.